Olika typer av biverkningar
Ofta används ett enkelt men grovt system för indelning av biverkningar där man delar upp biverkningar i typ A- och typ B-biverkningar.
Biverkningar kan delas upp i typ A- och typ B-biverkningar
(5). Alla reaktioner kan dock inte med lätthet klassificeras i någon av dessa två typer. Indelningen av biverkningar är heller inte statisk. När vi får kunskap om en mekanism kan en biverkning omklassificeras av läkemedelsmyndigheten.
Typ A-biverkningar
Absoluta majoriteten, cirka 80 % av alla biverkningar, räknas som typ A-biverkningar (A från engelskans augmented)
(6). Karaktäristiskt för typ A-biverkningar är att de kan relateras till läkemedlets verkningsmekanism, vilket innebär att de oftast är förutsägbara och dosberoende. Exempel på typ A-biverkningar är:
- sedation av anxiolytika
- perifera ödem av kalciumantagonister.
I stort sett alla patienter kan drabbas, om dosen är hög i förhållande till patientens känslighet. De flesta av typ A-biverkningarna är:
- reversibla
- minskar vid dosreduktion
- försvinner nästan alltid när läkemedlet sätts ut (4) .
För många av typ A-biverkningar gäller följande:
- De debuterar inom de första dagarna.
- De kan ofta avta i intensitet efter en tid, så kallad tidig tolerans.
Typ B-biverkningar
Typ B-biverkningar (B från engelskans bizarre) är kvalitativt skilda från läkemedlets normala effekt. De kallas därför också bisarra eller idiosynkratiska.
Karaktäristiskt för typ B-biverkningar är att:
- de orsakas inte av någon känd farmakologisk verkningsmekanism
- de är oberoende av given dos
- de drabbar enbart vissa individer
- de går i normalfallet inte att förutse.
Typ B-reaktioner är sällsynta och ofta av allvarlig art
(4).
Exempel på typ B-reaktioner är:
- läkemedelsutlöst leverskada
- svåra hudreaktioner.
Latenstiden mellan exposition och idiosynkratisk reaktion är vanligen mellan någon vecka och ett par månader, men reaktionen kan komma både tidigare och betydligt senare
(7). Många typ B-reaktioner uppstår sannolikt på immunologisk basis. Immunologiska biverkningar karaktäriseras ofta enligt den klassiska uppdelningen i typ I−IV, men i många fall är mekanismerna fortfarande inte helt klarlagda.
Ytterligare indelning
Det finns ibland misstänkta biverkningar som faller utanför den grova indelningen och därför har det utvecklats ytterligare varianter med typ C (chronic), typ D (delayed), typ E (End of use) och typ F (Failure)
(8). Det finns även förslag på indelning som tar hänsyn till dos, tid och känslighetsaspekter
(9).