Biverkningar vid målriktad behandling
Biverkningarna av målriktad behandling skiljer sig från de vid cytostatikabehandling och korrelerar delvis till läkemedlets verkningsmekanism.
För hantering av biverkningar se även basfakta för respektive läkemedel och stöddokument i Kunskapsbanken på vid Regionala Cancercentrum i Samverkan (RCC).
Infusionsrelaterade allergiska reaktioner kan uppträda vid behandling med monoklonala antikroppar med väsentligt högre risk för chimära än för humaniserade antikroppar. Cytokinfrisättningssyndrom kan uppträda vid infusion, särskilt vid behandling med rituximab, och ge symtom som:
- frossa
- feber
- andnöd
- bronkospasm
- illamående
- kräkningar
- hypotoni.
Beroende på reaktionens allvarlighetsgrad och patientens svar på given behandling kan läkaren välja att återuppta behandlingen eller behöva avbryta behandlingen.
Her-2-hämmare kan ge en dosberoende hjärttoxicitet med risk för utveckling av kardiomyopati och hjärtinsufficiens. Därför rekommenderas regelmässig monitorering med EKG under HER2-hämmande behandling. Risken är särskilt hög vid kombinationsbehandling med antracykliner.
Vissa målriktade läkemedel, exempelvis sunitinib och levantinib, kan ge risk för arytmi på grund av förlängd QT- tid. Därför ska EKG kontrolleras innan behandlingsstart och under behandling.
Angiogeneshämmande antikroppar som bevacizumab ger ökad risk för hypertoni, försämrar sårläkning och större kirurgiska ingrepp bör undvikas under minst 4–6 veckor före och efter behandling med VEGF(R)-hämmare. På grund av risken för proteinuri behöver patienten lämna prov för njurfunktion och urinprov inför varje behandlingscykel med angiogeneshämmande antikroppar.
Behandling med EGFR-hämmare leder ofta till torr hud och utslag som liknar acne till utseende och utbredning. Mjukgörande och topikala steroider lindrar symtomen.
Tetracyklinbehandling har en anti-inflammatorisk effekt i huden och kan förskrivas av läkare när acneliknande hudutslag uppträder vid behandling med EGFR-hämmande läkemedel. Solexponering skall undvikas och risk för fototoxiska reaktioner finns, särskilt vid behandling med vemurafenib.
Hand-fotsyndrom med ömhet, svullnad och förtjockning av huden i handflator/fotsulor kan uppträda särskilt vid multikinasreceptorhämmare. Patienten bör av vården rekommenderas att använda förebyggande mjukgörande för huden i syfte att lindra biverkningar och skydda hudbarriären. Vid besvärliga symtom rekommenderas handläggning i samråd med dermatolog.
Gastrointestinala biverkningar kan innefatta diarréer, illamående och leverpåverkan. Vid behandling med epidermal growth factor receptor (EGFR)-hämmare är diarré och elektrolytrubbningar inte ovanligt. Vid behandling med multi-tyrosinkinashämmare som sorafenib är diarré, illamående och kräkningar vanligt och kan vara begränsande för toleransen av behandlingen. Behandling med vascular endothelial growth factor (VEGF)-hämmare kan i ovanliga fall ge en allvarlig biverkan i form av perforation i mag-tarmkanalen, vilket kräver akut kirurgisk bedömning och åtgärd.
Hematologisk toxicitet med immunsuppression förekommer inte i så hög grad vid målriktade läkemedel som vid cytostatikabehandling. Tromboemboliska händelser och blödning kan orsakas av angiogeneshämmande behandling, så som VEGF(R)- hämmande antikroppar eller multikinasreceptorhämmare.
Ökad trötthet som biverkan förekommer vid flera målriktade behandlingar, särskilt vid EGFR-hämmare och multikinasreceptorhämmare. Se stycket om trötthet som biverkan av cytostatika ovan.